Brillo: Spontana festivaler och koleraepidemier
Har ivrigt laddat skrivbordet med sommarböckerna. I år fick bokhögen extra hjälp av presenter från Australiens bästa nätbokhandel. Sex volymer av enbart inhemska författare utgivna i en sjukt stilig Penguinserie. Kunde inte annat än tjuvstarta på högen i helgen. En helg av stilla läsande och vilsam allenahet.
Smög mig in från botten där Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe låg och vibrerade. Hittade nämligen Munthes egen ”Boken om San Michele” på en väl inrökt spiselkrans förra helgen och förtjusandes av fantasin, bilderna och språket. Nu blev just den volymen kvar där på spiselkransen men Jangefeldts utsökta undersökande stillar även det Munthe-hungern med sin alldeles egna, vilsamma vältalighet.
Laddad mening där.
I vilket fall rymmer historien om Munthe en sommarkänsla av rang. Just den sortens som varje år överfaller mig våldsamt när staden börjar lukta av sommar, turister, avfall, avgaser och solvarmt damm. Nämligen lockelsen att ge sig av. En känsla som i år späds på av flertaliga besök från den nyfunna släkten i Kanada. Som utan pardon eller tvekan slänger sig mellan svenska rockfestivaler och spontana Oslo-besök. Tåg, buss och flyg. Mersmak blir bara förnamnet på den inspiration sådant föder.
Men Munthe var det ju. Som slänger sig mellan europeiska länder, huvudstäder och koleraepidemier. Dels i idealistisk längtan över att göra skillnad och genom rent karriärmässigt smarta val samt naturligtvis med hjälp av den, kärleken. Utraderar fadersarvet och lånar upp en slant till. Drivs av otillräckligheten och känslan av att inte höra till, samt av viljan att höra till.
Jamen du hör ju, en romantisk sanndröm för en redan romantiskt smittad varelse som jag. Och vilken förstabok att inleda lässommaren med.
Möjligheten att läsa in vad som för stunden behövs läsas in är en av litteraturens gåvor. Och något som sommarläsningen ska vigas helhjärtat åt i år. Som om man kunde välja.
Brillo: En burk fransk senap
Många dagar sedan senast. Men när jag hittar såväl en burk fransk senap som flera bortglömda dosor snus i kylen tar jag det som ett tecken. Den franska senapen var ovanligt välkommen eftersom jag nyss stod djupt med armarna i en ljum potatissallad. Som bara ropade på franska sommarvindar att svalka den strimlade rödlöken med.
Och så lusten förstås. Den är alltid ett tecken.
I Hamra hittade jag under värsta städivern en pärm papper från gymnasietiden. Gick genast djupt vilse i det av tiden förgyllda och ljuvt förljugna sentimenten. Så illa att jag kvickt stoppade den smala ljusblå pappärmen i packningen. Allt för att dra ut på den för evigt förgyllda dåtiden.
Vilket inte är helt sant. Där fanns också sparda prov och uppsatser med vad jag än minns som snåla omdömen. Lågt tilltagna siffror som svar på mina heta och plötsligt uppflammade åthävor (och egna överskattningar). Som små bitar av lime i den i övrigt lättdruckna gin o tonicen.
Och nu ligger den här, pärmen. Och väntar på att åter dela med sig av minnen.
Så tänker jag att detta är alldeles väldigt i tiden, nuförtiden. Kjell Espmark delade nyligen med sig av sina minnen, på ett mycket litterärt vis. Likväl ska Torgny Lindgren göra till hösten. Och båda två gör nummer av hur minnena är lögnaktiga speglar av en förfluten verklighet som egentligen aldrig upplevts. Vilket nog borde få mig att tvivla än mer, inte bara på minnets tillförlitlighet, men även på morgondagen. Kan det vara så att där redan lurar minnen som för alltid och evigt ska fördriva vad jag egentligen upplever. Byta ut och jaga bort det jag dagligen kallar min verklighet och min vardag.
Men troligen är det inte alls något illa. Utan något som för femtio år sedan hade kallats försynen och mycket välkommet.
Läser igen i min farfars dagböcker. Hittade flera av dem som bygger vidare på de brottstycken jag redan tagit del av. Någon annans minnen blir mina egna och som sådana omedelbara sanningar. Utan något mycket av det egna filtret.
Att "den sanna historien" vinner mark över det litterära och berättande känns naturligt. Och i tiden.
Har du nu läst ända hit brorsan så skynda nu för djevulens skull hit. Jag har dammsugit idag och har inte den minsta lust att göra det igen innan ni kommer. Och nu räknar vi ned något så förgrymmandes!
Nu ska jag bränna upp lite kött till den franska potatissalladen. God spis!
Brillo: I väntan på en ny fredag
En Tom Waits fredag. På Frankies Wild Years från -87. En väsande, liggande, levande och livsfarlig. På en botten av ett berg av trötthet och uppförsbackar. Samtidigt som den bultat fram som ett tåg genom heta södern med svetten rinnande i rännilar längs kinderna. Som jag föreställer mig det vore.
Idag köpte jag Guiness på burk till fredagsmatlagningen. Frestad av puben på hörnets reklam om Saint Patricks Day hela veckan. Hade de haft öppet vid tiden jag ramlar in på jobbet kanske jag tagit fel dörr. Nu står den i kallskåpet för att kylas lite lagom, lite blygsamt. Och försiktigt.
Och som det bultar fram.
Brillo: Vi pratar om maten
En dag som idag kräver tjock, stark tomatsås. Pepparheta köttbullar kokta i tomaterna. Allt över en rykande pasta. Sammy Davis Jr med Mr Bojangels och ett stadigt rött vin. I magnifika glas. Vitlök både i tomatsåsen och köttbullarna, peperoncini både i såsen och bullarna.
Hett så det rinner ur ögonen. Hett så det brinner i halsen. Olivoljan stadigt ringlad över pastan. Tomaterna kokta över gas i 40 minuter. Köttbullarna rullade i takt med cocktailmusiken. I takt med Mr Bojangles med Nina Simone. I takt med den vaknande hungern.
Först får bullarna en aning färg i gjutjärnspannan. På gasen. Nej, snarare riktigt brända kanter. Lite av det där godaste på pepparkakorna. Köttbullsytan. Sen sänks de en efter en efter en ned i tomatsåsen. Som puttrar helt på egen hand. Upptagen av egna sammansmältningen, av den egna sammanslutningen.
Så sjunker köttbulle efter vitlöksdoftande köttbulle. Riktigt långt ned i tomatglädjen. För att snart leta sig upp igen. Långsamt insupande tomatsåsen och i valstakt. Allt för att visa sina simkunskaper.
Pastavattnet har skapat en stadig imma över köksfönstet, en dimma i köket, en sommaryta på kökskniven. Avhällning. Upphällning. Och översköljning. I djupa tallrikar, i givmilda tallrika. Sen riktiga riv av osten, som om den skulle mildra hettan något.
Osten som den enda räddningen. Räddningen från självantändning och uppbrinnelse. Där vinet inte gör annan nytta än glödgar själen och bäddar in sinnet. Inför en ny dag.
Brillo: Fredagskungen
Han håller hov i kassan strax bredvid. Fredagskungen.
Långa fredagsköer även denna fredag. Alla som närmar sig kassorna gör ett snabbt överslag: vilken är kortast, vilken är snabbast, vilken har kunderna med minst i korgarna, vilken har kunderna som ser ut att ha lika bråttom som jag... Överslag efter överslag tills dess det lätt slår helt över.
Jag ställer mig i kassan jämte fredagskungens (gör kronan på hans hjässa lätt). Ty själv har han redan lättat från arbetsveckans vedermödor. Fortfarande i blåbyxorna dock, med verktygen hängande i klasar längs benen. Täckjacka i färger från 80-talet och korgen sprickfull med prippen den blå. Ansiktsform som en fullmåne i augusti sprängfull av kräftglädje.
Och hårt engagerad i högljuddaste diskussionen med kvinnan framför - hon glad av att få prata en fredag. Diskussionen rör hennes vita bubbelvin. Och det fantastiska i att dricka champagnen. Att den stiger en snabb och glädjande åt huvudet. Men den sköts ju lite väl högljutt. Och lite väl ivrigt gestikulerande. För att vara en fredag i systemkön.
Men det bekommer honom intet. Istället yvs han som vidare och vidare över glädjen i att få vara kanonglad.
Alla vi i min kö tittar under lugg, tittar över lugg och i smyg över varandras axlar. För hur ska det där gå. Egentligen.
Champagnekvinnan lastar bandet, lämnar diskussionen, och fredagskungen ser sig frejdigt kring. Många blickar som då plötsligt, helt oväntat, hittar oerhört intressanta detaljer i det bruna golvet omkring mig.
Så det blir inte mer än några förflugna glädjetrillar till de unga killarna bakom honom i kön. Sen blir det istället fredagskungens tur att lasta bandet. Som han gör med kraftiga armtag, fyller på och staplar burkarna tätt och nära.
Och allt stannar. Vi fryser still på stället. I väntar på Domen. Och på allt det där pinsamma som komma skall. När det ska Opponeras och Hävdas och Emotsägas.
Så kassakillen frågar: Är du verkligen helt nykter?
Fredagskungen säger: Nej, nej inte alls! Fortfarande med leendet klistrar som en glädjekälla över hela månansikten.
Och kassakillen, molnar ihop men försöker se uppsträckt och beredd ut: Men då kan jag inte sälja något till dig. Det vore olagligt!
Och fredagkungen kommer på sig själv. Det är ju något han glömt. Något han totalt tappat bort när han plötsligt dansade kring på glädjevägen. Att det är ju så det är: inte handla om man redan handlat. Hoppsan sa. Och säger: Men då måste jag ju gå.
Och går.
Åsså vädret:
-
No dates present
Dagens jaiku-haiku
- Antikens greker / dyrkade Dionysos. / Vi håller med vi. brillo.jaiku.com
- Oumpalompierna / på hjärnan. Så plötsligt en / med kojdag bredvid. brillo.jaiku.com
senast kommenterat:
taggarna
senaste inläggen
- Spontana festivaler och koleraepidemier
- En burk fransk senap
- I väntan på en ny fredag
- Vi pratar om maten
- Fredagskungen
vi läser:
- Bakelit
- Broder i landet där nere
- Delodo
- Ja.Nu
- JOHNNYS BLOGG
- Kurbits
- Lasseman
- Le Mikko
- Popprinsessa
- rhubarb, rhubarb, rhubarb
- Södermalmsnytt
- Ted Taikon goes Dutch
Recent Photos
